Tjatmostrar

Jag förstår inte hur folk kan ha boxrar utan och göra något med dem, drivs de inte till vansinne? I veckan nu har jag vart sjuk, känt mig riktigt dassig så inte orkat göra något mer engagerande än att promenera kräken lite… Sista två dagarna blev det dessutom lite si och så med det (Tisla var erbjuden att följa med på skogsridtur med hästen men hon sjappade tillbaks till stallet och hundarna där istället, hm). Idag kulminerade därför allt i två MYCKET tjatiga hundar, som knölade på mig konstant, slickades och buffades, morrades och gäsppep – dessutom brotta runt varandra lite.

Fortfarande inget bra alls, halsen gör sviiiiinont (inga associationer till svininfluensan nu ), men kände att jag var tvungen och göra något åt detta. Så blev en ryggsäck med uppletande saker med oss ut, som vi inte tränat på alldeles för länge får jag erkänna…

Vallade en halv ruta på bredden, som en väldigt bred korridor. La ut sex föremål med tanken att Puma fick plocka åt sig några först. Hm, och ja det gjorde väl hon… men hon passade på och kolla upp typ alla föremål först, byta en gång på första föremålet sen stå i enorm beslutsångest vilket föremål hon kände mest för att hämta när hon skulle ut igen… Nu tränar vi ju bara för skojs skull och gjort sista året, säkert därför mycket av detta kommer då jag inte direkt har krav i vår träning, så därför stod jag mest och fnissade när mattes lilla drake funderade mest över vilken skatt hon ville ha i sin samling. Fast Puma hade skitkul och var såååå nöjd. Andra omgången var hon lite mer ”rätt”, men tanten gör ju precis som hon vill – så är det bara.

Tisla hade tre föremål kvar, de två första gick in skapligt (men lite missnöjd över hur hon gick och styra i skicken samt hennes generella nosarbete) – den tredje behövde hon rätt mycket stöd på men fick in den med. Andra omgången så hade hon fyra föremål kvar och det var som hon funderat på saken medan Puma var ute igen och nu var hon mycket mer lyhörd för mig och sökte av där jag bad, dessutom tyckte jag hon arbetade smartare med nosen också (vinden var densamma, alltså ingen alls nästintill så borde inte påverka) vilket resulterade med sakerna snabbare i snoken och därmed snabbare in. Första tre föremålen plockade hon åt sig på kanske 1,5 minut, det fjärde fick hon jobba mer på (låg ganska grunt) men hon fick in det utan hjälp. Så kändes som det slutade himla fint.

De är ju väldigt olika, Puma är ju självständig till förbannelse och det är svårt att hitta en ”lön” värd att jobba för, medan Tisla knyter knut på sig själv för att vara till lags men i gengäld kanske behövt ha något mer egna åsikter i uppletande och spåret för och riktigt maxa. Fast lite det som gör det så kul att träna bägge och de löser ju bägge två uppgifterna, men på MYCKET olika sätt.

Det sista har de vart väldigt bundna till varandra upplever jag det som, busar mycket mer än förr och delar gärna på biabädden och myser. Tror Puma hade ont mer än hon visade efter sista operationen, det såret var ju större och mer svullet och hon skrek ju riktigt ordentligt ett par ggr när Tisla stötte till henne (och hon är mycket smärttålig annars). Det i kombination med lite skendräktighet som nu börjar gå över gör att Puma känns piggare än på länge.

Tyvärr, tyvärr, tyvärr har jag nu hittat en tredje knöl, på samma plats som de tidigare två ungefär (mitt på bogmusklerna alltså men som vanligt ”inbäddad” mellan musklerna). Så himla trist verkligen men jag visste ju att beskedet inte var positivt i våras och domen då löd ”MYCKET stor risk för residuala tumörer”. Spontan känslan bara skriker ”operera bort otäckingen nu!”, men jag kan inte operera henne var 3:e-4:e månad, är inte hållbart för henne, även om jag gärna gjort det. Fast det tänker vi inte på nu, nu har vi det gott bara.