Smått och gott

Vintern håller sitt grepp, kallt – jävligt och mörkt. Jag gillar verkligen inte kyla, ännu mindre snö… Fast snön gör ju det liiiite ljusare i alla fall.

Jadå, det kommer en bild på Tislas svans… fast jag tycker faktiskt det ser rätt… hmm… hemskt ut fortfarande, inte riktigt vant mig… Dessutom påstår C. (som har stallet där vi har våra hästar) att det ser ut som en snopp… Ja, den saknar ju liksom hår i och med operationsrakningen, hon har faktiskt inte helt fel. Fast, klart det kommer en bild – så fort jag minns och vi har okej utomhus ljus.

Tränade lite idag. Tisla förstår inte poängen med att träna i snö, inte jag heller ärligt talat… vi kampade mest. Fast en hel del position och skallträning hann vi med. Våran långa skendräktighet-konvalescens-skitvinter uppehåll märks dock, fast allt finns där och hon är peppad. Dock mindre kul att slå ner rumpan i den kalla snön… fast till skillnad från sin kära mor så gör hon faktiskt det. Ska försöka komma igång lite regelbundet igen, sparar dock krypträning och dylikt till när vi får barmark igen – vill ju inte antiträna något.

Marginalerna på rätt sida

Ibland har man marginalerna på rätt sida. Mailade SBK för att dubbelkolla deras regelverk ang. kupering, det var som jag var hyfsat säker på, de följer SKK:s regler rakt av. Så tack vare att Tisla är född 2007 och inte 2008 så har vi fortsatt lov att starta bruks, lydnad med mera.

Fast jag blir faktiskt lite förbannad av två skäl.

1. Att folk utnyttjat reglerna om undantag för medicinsk kupering, fått veterinärer att ljuga på intyg och skadat sina hundar. Så att reglerna reviderats. Idioter.

2. Att man blir drabbat dubbelt av en olycka. Jag har ju knappast valt att min hund ska få en tumör på svansen, lika lite som jag hade valt att kanske inte få bort den helt om jag tagit bort bara tumören, riskerat residuala tumörer – och då dessutom fått ett sår som inte läkt. Det var liksom aldrig ett alternativ, men samtidigt då hade jag vart tvungen (om hon hade vart född ett halv år senare) blivit av med möjligheten att tävla.

Jag tycker faktiskt undantaget för medicinsk kupering borde fortsatt råda på bruks och lydnadstävlingar. På utställningar kan jag förstå, hade gladeligen blivit utesluten där för all framtid med Tisla så länge jag hade fått fortsatt tävla… Det är ju inte så att svans eller inte svans påverkar resultatet där. Argumentet kan ju i och för sig vara att det ska vara en avelsutvärdering, mig veterligen är det väl därför blandraser inte tillåts i bruks. Fast då hela kullar borde utvärderas inför avel faller ju det argumentet i detta sammanhanget med. Dessutom så kan ju en BRA hund fortfarande bli av med sin svans i en olycka… Äh, knas, i mina ögon finns det faktiskt inget bra skäl.

 Nåja, nu är ju det inget problem för oss – men det är inte helt ovanligt att boxrar slår sönder sin svans så den inte läker – bara tänker på alla andra det drabbar.

Fast nu när vi vet om att vi får så har jag kollat datum både till högreklass spår (blir start i vår om inget oförutsett händer) och även korning (blir nog i höst med de alternativen som fanns). Kul att ha lite datum att se fram emot.

Stygnen ska tas på Tislas svans på måndag. Den har läkt fint, såg ju lite rött ut, men det la sig. Det sista har hon fått hänga med lös på promenader och ridturer – dock inte med de andra lösa – då svansen nu läkt ihop så fint. Vilket var tur det, kännts som att hon klättrat på väggarna… Faktiskt känns hon piggare än på länge. Skendräktigheten har släppt och har hon kanske haft lite ont i svansen innan jag märkte det? Men glad som en lärka är både hon och Puma i alla fall.

Puma har ju tyvärr fått fler knölar, det är nu tre stycken som jag känner tydligt - alla på bogmuskeln där de två första togs bort. Jag vet inte om det spridit sig inåt, men jag är rädd att det är en tidsfråga. Merkelcells tumörer är ju extremt ovanligt på hund, inte heller en särskilt vanlig typ på människa heller. Satt och läste en vetenskaplig artikel om Merkelcells på människa – det verkar drabba högst slumpartat på människa med. Det jag läst om hund tyder på samma sak, slumpmässigt och ovanligt. En jävla otur helt enkelt. Fast hon är också pigg och gladare än på länge, det är nuet vi tar vara på – så vi har det utmärkt. Jag har tänkt att i Feb ta ett besök hos vet. och kolla lungor med mera, men vi är inte stressade att göra detta så länge hon mår bra – för finns ju inget att göra om vi får det svart på vitt heller…

Nu vill vi ha barmark så vi kan komma igång med träning igen!

Update

Tisla mår oförskämt bra för att ha blivit av med sin svans för fyra dagar sen. När bakfyllan från narkosen släppt, på lite rimadyl och en hel dags sömn tillsammans med min mor under fredagen (när jag fick det tveksamma nöjet att avsluta min semester), så var hon fit for fight igen. Ja i skallen i alla fall,  så fint att hon ägnade en bra stund att tjata ihjäl mig över hur hemskt hennes liv var och inget kul någonsin hände – i övrigt låg hon och var frusen och sov väldigt djupt. Nåja…

Fast hon mår fint, hon käkar både antibiotika och rimadyl. Jag tycker dock att ena sårkanten ser lite röd ut, hm, är det kvar imorgon slår jag en pling till tant veterinär igen. Hon har (mot sin vilja) ägnat helgen åt vila, nyttigt. Blir lite koppel promenader i veckan nu när hon inte är lika frusen och sänkt.

8430 stod det på räkningen i fredags, prisa vare veterinärförsäkringen sa matte och betalade bara sin lilla del.

…till något roligare, jag kollade lite datum och så i förrgår. Tjoho, mål ska man ha när man haft en sådan kass start på året som vi haft. Förhoppningsvis kommer vi till start. :)

Inte så kul början…

Inte så kul början på året… Jag hade upptäckt en mindre knöl på övre delen av Tislas svans i December, det var ett litet sår vid den så jag misstänkte att hon nog kunde slagit i den… men tid bokades nu efter helgerna och kolla upp det hela, dessutom hade svansen börjat göra ont, samma dag som jag ringde. Det hela visade sig vara någon typ av tumör efter röntgen och sedan biopsi, vad för sort vet jag inte än men den har skickats på analys.

I samråd med vet. i tisdags så beslutades det att svansen skulle amputeras. Tumören var så stor att det inte skulle vara möjligt att avlägsna den och ha så mycket vävnad kvar att såret skulle kunna sys igen, ett öppet sår på en svans… ja ingen bra idé. Dessutom var vet. osäker på om man hade kunnat avlägsna knölen så radikalt som man vill för att kunna undvika återväxt. Därför blev det ett ”lätt” val i slutändan.

Idag (torsdag) så åkte vi in igen. Nervös väntan först, då de skulle ta blodprover och röntga först för att se så det inte fanns några metastaser redan innan man gjorde operationen, men tyst blev det och fick ett samtal först vid halv fyra att allt hade gått bra och att det i dagsläget i alla fall inte finns tecken på metastaser. Får avvakta och se vad biopsin säger om vad det är för sort på den med, håller tummarna för att det är något som inte gärna spridet sig…

Nu ligger fröken Trassel nedbäddad här i sin säng, sover stenhårt eftersom hon var sövd sent, nerbäddad med fårskinn och ett element framdraget för extra värme. Hon kommer nog klara detta fint, men klart lite ont ett antal dagar framöver och vila tills stygnen är tagna. Mest matte som ska vänja sig vid stumpen som är kvar, vilket säkert går fort det med, men kommer sakna när hon krullar svansen mot baksidan av låret på mig i fria följet…

Ingen bra början, men håller tummarna för att hon ska läka ihop fint nu och inte ska få ha alltför ont, samt att det var det sista vi hörde om denna tumören. Nu kan 2010 bara bli bättre.

Lika fin idag, men en svans kortare.

2009

Detta får vara ett år som går till historien som ett av de sämsta bloggåren, tyvärr.

Vi uppnådde en del av årets satta mål, Tisla och jag:

Klarade uppflytten till högreklass spår på första hela genomförda tävlingen. Årets stolthet måste jag få säga.

Klarade av vårat utställningschampionat, två cert på special dessutom och runner up på Boxer SM i bruksklass. Allt på mindre än en månad från första till sista cert, roligt!

Lydnaden gick väl sådär, startade Lkl 2 men vi var inte färdiga helt enkelt och fick ett tredjepris.

I slutet av året (jag hade velat ha foto här eg.) så gav min underbara uppfödare oss en helsida i boxerbladet, tack… Du betyder mycket för oss, vår favorit uppfödartant. Dessutom vann vi hennes ominstiftade, för året döpt till El Classico, uppfödarpris. Fick världens ursötaste mjukisboxervalp (Tisla var skendräktig och uppskattade den kanske ännu mer än mig…).

Ny laddar vi om för 2010 följande mål har jag satt:

Vi siktar på att starta högreklass spår under våren, förutsatt att lotten faller rätt… och att vi är uppflyttningsklara när vi gör starten. Målet med året är att bli Elit ekipage – kaxigt? Kanske lite… men Tisla har det i sig, bara matte som ska samla ihop sig. (Ja och räknar oss som Elit ekipage gör vi inte förrän vi har en start i Elit med… men men, får se vad vi lyckas med).

Utställningar blir det i den mån jag känner för… så får se.

Lydnaden lägger vi ner tills vidare, brukssatsningen tar för mycket tid.

I övrigt får vi se vad vi pysslar med…

Puman hoppas jag få behålla ett år till, hon har sin knöl… men jag hoppas, hoppas, hoppas att det inte händer ngt mer med den under 2010. Hon lever loppan som gårdshund just nu.

Nu åter till det traditionstyngda nyårsfirande med gamla HuSSE gänget.

GOTT NYTT ÅR till alla nära och kära!

Kram

Hund09 – Stora stockholm

13/12 Championklass

SUCH Enchanter’s Pumas Promise

CK, 1:a Championklass och 2:a bästa tik klass med ett reserv CACIB.

Kritik:

Tilltalande tik med vackert huvud, något kraftiga kindmarkering.

Välutvecklat nosparti, vackra ögon, bra bett.

Vacker hakmarkering, torr läpplinje.

Torr, ädel hals och vacker över och underlinje.

Välutvecklat förbröst. Välvinklat bakställ, breda lår.

Mycket vackra rörelser. Kvadratisk.

Domare: Anders Härnman

Bild helt fräckt stulen från Hanna, som vi också besökt i helgen. Mer om det när vi kommer hem.

Grattis Sally

Roligt nog så har en till Puma-unge kommit ut på tävlingsbanorna, E. Pumas Pussa På – Sally. Roligt säger vi och passar på att skicka gratulationer till Sally och matte Emelie som blev godkända appellklass i lördags, Karlshamn. Till våren fixar ni det galant säger vi!

Vet inte om jag nämnt det innan, men E. Pumas Papaya tävlar ju faktiskt lydnad i Norge också – gratulationer till dem med om vi missat detta! Jag har ju vetat det ett bra tag… men så ska man minnas att nämna det här med.

I helgen presterade vi två roliga och kluriga spår jag och Tisla. Första spåret var klurigt med mycket terrängskiften, stenhäll, ris och stig osv, runt någon timma sådär i liggtid. Det gick utmärkt, det enda var att hon missade en apport, ja och att upptaget var sådär får man väl säga… Spår nummer två var däremot upptaget alldeles finemang på (hon får lite snäll vinkel mot spåret fortfarande), liggtiden något över 1,5 timma, gott om terrängskiften samt rejäla hinder i spåret samt en spetsvinkel. Spår två kanske var något klurigare, men tror också klurigheterna gjorde henne mer nogrann – för tror inte hon var ur mina steg någonstans och med en gång hon kom ur rättade hon till sig. Såg härligt läckert ut! Alla apporterna var med hem.

Vi har strävat på i lydnaden med. Bland annat lite apport hantering av spårpinnarna, Tisla har nämligen blivit hårdhänt det sista och lämnat en del huggtändsmärken i och droppen var när det knakande betänkligt i en pinne i söndags… Så körde stenhårt på att få bort tugg, vilket faktiskt behövs, nu apporterar hon med liv och lust samt håller långa stunder – finns liksom inga ursäkter alls (har det någonsin funnits en vettig kan man i och för sig fråga sig…) längre att ha överseende med tugget. Tisla är dock inte så värst korkad, så tillslut satt hon stilla utan tugg… tydligen var det inget kul när jag snodde apporten och inte gav belöning när man gnagde – poletten trillade ner rätt fort. Fast det är ju såklart en färskvara, men något jag bör tänka på oftare helt klart.

Framåtsändandet går framåt, men lika ofta något steg bakåt… vi ser med tillförsikt på hur det kan se ut om ett halvår… Fast i övrigt är intensiteten och de flesta moment toppen, hon är sååååå härlig lilla Trassel.

Puma fick ett spår i helgen… hon var mycket nöjd. Vansinnigt nöjd till och med… och det så fint ut till största delen, men hon slog lite för mycket på något ställe och ställde till det för sig, men hon jobbade sig tillbaka så fint så. Alla apporterna med hem också… mys tyckte Puma med spår.

Så… mörker och mycket lydnad nu i veckan troligtvis.

Ja vi finns inte…

Eftersom jag, med stor ivrighet och mycket energi, tutat i Christine (med Milo) – se idolbild nedan - att man inte finns om man inte bloggar, måste det ju detta innebära att vi inte finns. Eller inte just nu…

Christine säger, under utställningen i Eidsvoll i år: ”Är inte det där en sådan där American Akita?”

(saknar er, hoppas vi får chans och ses snart igen)

Jag är urusel på att uppdatera just nu, erkänner det villigt. Fast det är mörkret, detta tråååååkiga mörkret. Fast en bra sak med det, förutom att jag har svårt att hinna gå längre promenader i något som kan liknas vid åtminstone ledljus (många fördelar med skogen runt knuten, men även en STOR nackdel vintertid), det är att det blir en del träning. Tisla cyklas (länge leve cykelljus) och så tränar vi en bra stund näst intill varje vardagskväll på gårdsplanen.

Tagit nya friska tag i framåtsändandet. Jag har vart livrädd att ”förstöra något” och vart så osäker hur jag ska göra, men släppt den räddslan och leker och provar oss fram lite just nu. Genom detta lekandet har jag kommit på att problemet kommer nog aldrig vara att få henne att slå ner på tempot genom gruppen, hon är väldigt lyhörd även på avståndsarbeten, snarare för lyhörd. Så just nu vill jag få henne med säkerhet, liv och massa lust springa ut från mig och hålla avstånd. Börjar ta sig så smått, eller hon har roligt i alla fall och jag hoppas hon lär sig något längs vägen.

Målet med helgen är att hinna med ett par shyssta spår med Tisla och helst minst ett med Puma med. Nästa vecka fortsätta framåtsändandet samt på allvar ta fram tungen igen… Högre klass i vår är nästa mål och ta mig f.. och j….. om vi inte ska klara uppflytt med till eliten – hon är så bra min lilla pärla. Lydnadstävlingarna i höst kom helt av sig då Tisla löpte de tre veckorna jag planerat in lydnadsstarter, och inne i ridhus… nää… vi hoppar det. Får se vad vi hinner och när vi får lust. Det är faktiskt så, som jag sagt innan, brukset är så mycket mer lockande och visste vore det lite små coolt med min lilla trubbis i Elit. Så träning var det!

Vi har i alla fall bokat in stora stockholm i år med, den 13 dec. Jag kommer göra en långhelg av det och åker upp fredagen den 11:e och hemåt måndagen den 14:e sen… vilka kommer vi se där tro, någon mer vi känner som ska dit? Inga enorma förhoppningar som vanligt, men kul och komma iväg.

Annars gör vi inte så mycket, jag har roat mig med feber idag (=mycket hundmys), men jobb imorgon. Vi har hållt tummarna för Ingrids Trean som opererades idag. Nu hägrar sängen…. hej och hå, ha det bra allihopa.

Ja och idag träffade Tisla farsan med…

Trevligt nog så visade det sig att Tislas pappa, Rocky, också ställdes i Växjö idag. Jag fick lite härliga kletiga pussar och dessutom en liten pratstund med Bodil och Kalle - alltid lika trevligt. Dessutom bekantade sig far och dotter lite utanför samt fick ställa upp på ett par bilder såklart.

Snygging.

Nos mot nos.

Nu vet jag var fotomodells genen kommer ifrån…

Denna bilden gillar jag, far med dotter i bakgrunden. Fin.

 

SMÖKK, Växjö internationella utställning 31 oktober

SUCH Enchanter’s Pumas Promise

1:a Chkl, CK, 1:a Bästatik klass,med CACIB, samt tillslut BIM.

Kritik:

Stor, kraftig.

Mycket välskuret, proportionerligt, feminint huvud.

Bra ögon och öron. Tillräcklig haka, bra bett.

Något flack manke. bra rygg. Bra underlinje.

Harmoniska vinklar, bra lår, bra ben och tassar.

Jämna, effektiva rörelser. Bra påskjut.

Mycket bra temprament och arbetslust.

Domare: Fredrik Norgren.

Lilla löftet gör det igen. För det första hade jag inte tänkt ställa, utan mest för att träffa andra Enchantare, dessutom var hoppet rätt lågt då han rensade friskt och flera tvåor och treor delades ut. Fast Tisla föll honom på läppen och han var mycket nöjd med Tisla och hanen (som jag just nu tappat namnet på) när de stod uppställda för BIR:et. Så roligt att det gick så bra för en domare som verkligen visste vad han ville ha.